Carl Johan Åberg jobbade som telegrafist. Han förstod sig inte riktigt på den lite kusliga telegrafnyckeln som sände meddelanden kors och tvärs genom landet bara man tryckte på den. Dagarna kom och gick och det var inte mycket han kunde göra åt saken. Meddelanden kom och andra skulle sändas, det var ett evigt knackande på telegrafnyckeln.

Liksom de flesta andra under senare delen av 1800-talet var han uppvuxen utanför stadens gränser, hans far och farfar hade varit jordbrukare liksom ett otal generationer före dem.

Det var emellertid slut på det nu och för att klara försörjningen var barnen tvungna att flytta dit jobben fanns och det innebar att man flyttade från familjen och in till staden. Själv hade han alltså blivit telegrafist, ett arbete som inte funnits när hans far växte upp.

Han tömdes på energi
På sistone tyckte han att arbetsdagarna blivit allt tyngre och meningen med tillvaron börjat försvinna. Trots att han var giftasvuxen levde han fortfarande ensam. Han började få svårt att sova på nätterna, ont lite varstans i kroppen och kände sig allmänt kraftlös med svårigheter att koncentrera sig på annat än sina problem. Den enda orsak han kunde se till problemen var telegrafnyckeln, den fördömda tingest som blivit så central i hans liv. Allt hade ju börjat när han flyttade till staden och fick en plats på Kungliga telegrafbyrån. Morsealfabetet åt sig in i varenda cell i hans kropp och tömde honom på all energi.

Av doktorn fick han så diagnosen neurasteni eller nervsvaghet. Han fick veta att hans nervenergi höll på att ta slut. Telegraferandet och alla de intryck han bombarderades med i den moderna staden krävde mer energi från hans nerver än han blivit tilldelad genom arvet efter far och mor. Det enda som kunde hjälpa var vila.

Neurasteni var en åkomma som blev vanlig runt sekelskiftet. Den amerikanske neurologen George Beard lanserade diagnosen 1869 men det dröjde till 1880 innan den blev accepterad av dåtidens läkarkolleger.

Onaturlig trötthet, kraftlöshet, obestämda smärtförnimmelser, hjärtklappning, huvudvärk, sömnlöshet och koncentrationssvårigheter var typiska symtom bland neurastenipatienter.

George Beard hade själv haft symtomen som ung. Nu var han en av pionjärerna inom den nya medicinska disciplinen neurologi. Hans patienter var ofta av samma slag som den fiktive Carl Johan Åberg i inledningen. Det rörde sig om människor i relativt unga år med mycket varierande symtom som inte kunde härledas till fel i något visst organ. Sjukdomen ansågs drabba främst känsliga personer som gett sig framsteget och moderniteten i våld men förlorat sin själ på kuppen.

Doktor Beard ansåg att speciellt moderniteter som den framväxande pressen, ångmaskinen, telegrafen, vetenskaperna och den ökande mentala aktiviteten hos kvinnor var viktiga orsaker till neurasteni. Den nya livsstilen krävde så mycket nervenergi att efterfrågan överskred tillgången och detta ledde till den typiska kraftlösheten hos de drabbade.

Ny teknik har påfallande ofta gett upphov till epidemier av vad som i dag kallas ESS, Environmental Somatization Syndrome eller yttre miljösyndromet på svenska.
Även om neurasteni är historia i dag dyker liknande åkommor upp med jämna mellanrum. De drabbade kopplar samman sina hälsoproblem med kemiska ämnen eller något annat främmande i omgivningen. Det kan exempelvis handla om telegrafnycklar, amalgamförgiftning eller besvär av elektromagnetiska fält. Trötthet, yrsel, huvudvärk, besvär med sömn, koncentrationsförmåga och minne är vanliga symtom vid ESS, oberoende av namnet på den aktuella åkomman. Dessutom förekommer symtom kopplade till problemens förmodade orsak.

Gemensamt för patienterna inom ESS-gruppen är att alla har kroppsliga symtom utan att det går att påvisa fel i något visst organ. Det är alltså inte fråga om inbillning eller simulerade symtom. Problemen är i allra högsta grad verkliga även om miljöfaktorerna inte är den egentliga boven i dramat. Eller som George Beard sade redan på 1800-talet, alla upplevda symtom är lika verkliga som avläsningen av en febertermometer.

I början av 1980-talet dök de första rapporterna upp om olika hälsoproblem hos personer som arbetade vid bildskärmar. Problemen kallas fortfarande ofta elallergi men den korrekta beteckningen är elkänslighet eftersom det inte är fråga om någon allergisk reaktion i ordets egentliga betydelse. Yrsel, huvudvärk, trötthet, minnes- och koncentrationsbesvär, hudproblem, ögonbesvär och hjärtklappning är vanliga symtom. Det är alltså fråga om samma symtom som vid tidigare ESS-epidemier.
Frågan är vad som orsakar symtomen.
En anledning kan vara urtidsmänniskan i oss. Evolutionen har försett oss med egenskaper som varit livsnödvändiga i den miljö där vi utvecklats under hundratusentals år.
När det blossade upp till kamp eller flykt i forntiden gällde det livet och endast den som var tillräckligt stark och snabb överlevde. Tack vare bland annat stresshormonet adrenalin fick man en extra kick, hjärtat slog snabbare, blodflödet ut till muskulaturen ökade och hela kroppen ställdes in på aktivitet.
Även om världen förändrats och våra livsvillkor knappast är de samma i dag som när vi knackade flintyxor och jagade mammut finns dessa reaktionsmönster kvar, lagrade i våra arvsanlag. En tidigare livsnödvändig funktion kan med dagens livsstil ge problem i stället för hjälp.
När vi i dag upplever stress handlar det inte så ofta om att vi behöver extra styrka eller snabbhet. I stället handlar det om psykisk stress som inte får utlopp i handling. Det kan handla om vantrivsel med arbetet, en känsla av vanmakt och att man inte kan påverka sin livssituation.

Ny teknik som exempelvis datorisering innebär ofta att kraven på individen höjs. Man ska ta sig an nya problem och uppgifter samtidigt som tempot drivs upp. Om man dessutom känner att man inte är herre över sitt eget liv och ständigt styrs av andra är det lätt hänt att stressen kommer krypande. Då dyker urtidsmänniskan upp och vrider på adrenalinkranen. Man får hjärtklappning, det hettar i kinderna och det blir svårt att koncentrera sig på en förelagd uppgift. Och tacka för det, som den biologiska varelse vi är vill ju bara kämpa eller fly!
Detta är dock en reaktion som inte tjänar något syfte när man sitter till knäna i arbete framför en datorskärm. Följden blir att man kopplar ihop de högst naturliga stressymtomen med det mest främmande i omgivningen, i det här fallet bildskärmen.

Flimmer bakom besvär
Hudproblem och rödögdhet, sveda och irritation i ögonen är bland de vanligaste symtomen vid elkänslighet. De undersökningar som gjorts har dock inte visat något samband mellan patienternas besvär och elektromagnetiska fält.
Klas Berlin, avdelningsläkare vid avdelningen för arbets- och miljömedicin vid Akademiska sjukhuset i Uppsala, säger att ögonbesvären i princip alltid beror på brister i synergonomin. Man kanske arbetar vid en dålig bildskärm som flimrar, det kan vara dålig belysning och man kanske kan ordna arbetsplatsen på ett bättre sätt.
En speciell aspekt på bildskärmens flimmer är att magnetfält i bildskärmens närhet kan störa bildens kvalitet så att den flimrar mer, vilket tröttar ut ögonen. Det verkliga skälet till besvären är då att bilden flimrar, det elektromagnetiska fältet är bara en sekundär orsak.

Vad gäller hudproblemen så visar dagens kunskap att liknande problem är vanliga bland befolkningen i allmänhet och hos kvinnor i synnerhet. Problemen är också kopplade till luftfuktighet, temperatur, arbetsbelastning och atopi, en medfödd benägenhet att utveckla astma och allergier. Denna kombination gör att risken för att man har hudproblem om man arbetar vid bildskärm är stor eftersom det ofta är kvinnor som tillbringar sina arbetsdagar vid bildskärmar på kontor. Dessutom är inomhusklimatet ofta ett problem i kontorsmiljö. Nu är inte kroppen helt opåverkbar av elektromagnetiska fält. Vid tillräckligt starka fält kan man bland annat se en sänkning av hjärtfrekvensen och ljusblixtar i ögonen. Men detta kräver starka fält och dessutom är effekterna inte bestående.

Under årens lopp har man genomfört flera så kallade dubbelblinda provokationstester, där varken försöksledare eller försöksperson känt till om det funnits något elektromagnetiskt fält eller ej. Genom testerna har man försökt påvisa eventuella samband mellan fälten och patienternas symtom. Några samband har emellertid inte kunnat påvisas.

Kropp och själ, de tu är ett. Den mekanistiska syn vi haft på människan i Västerlandet sedan 1600-talet har kanske gjort att vi glömt bort detta. Kropp och själ påverkar varandra på gott och ont, något som blir tydligt vid ESS. Docent Carl-Johan Göthe, tidigare chef för yrkesmedicinska kliniken vid Södersjukhuset i Stockholm, menar att det påfallande ofta hänt något omstörtande i livet hos dem som drabbats av elkänslighet vid samma tidpunkt som symtomen dök upp. Det kan till exempel vara problem eller tragiska händelser inom familjen eller problem på arbetet som utlöser symtomen. Problemen behöver inte ligga hos patienten utan kan stå att finna i stämningen på arbetsplatsen, graden av inflytande man har och så vidare. Psykiska påfrestningar som dessa kan framkalla kroppsliga symtom som i svåra fall kan invalidisera patienten. Ungefär 200 personer i Sverige har drabbats så svårt att de över huvud taget inte tål att vistas i närheten av några elektriska apparater. De lever isolerat i stugor, husvagnar eller tält utanför bebyggda områden.

Telegrafapparater och datorer är båda exempel på tekniska innovationer som snabbt förändrat vardagen för mänskligheten.
Den påtvingade tillvänjningen till ny teknik, som man dessutom ibland har svårt att se nyttan med, kan ge upphov till stress och en känsla av främlingskap.

Fjärmat oss från naturen
I båda fallen har utvecklingen ryckt undan det välbekanta i tillvaron och nya krav lagts på våra axlar utan att vi bett om det. Vad man ofta glömmer är att vi faktiskt är ganska primitiva varelser trots alla storverk människan bevisligen utfört.
Bakom fasaden finns vårt grundläggande reaktionsmönster kvar och det har vi gemensamt med många andra djur. I takt med samhällsutvecklingen har vi fjärmat oss alltmer från den natur där vi en gång utvecklades. Samtidigt har vi svårt att se oss själva som de biologiska varelser vi faktiskt är. På evolutionens tidsaxel har den moderna människan inte gått många steg bort från Afrikas savanner, där vi en gång reste oss upp och började gå på två ben i stället för fyra.
I vår nutida vardag, däremot, ser vi oss yrvaket omkring i en värld som förändras så snabbt att vi inte hinner med. Sett ur det perspektivet är det kanske inte så konstigt att man mår illa utan att egentligen förstå varför.