INLEDNING

Jag har valt ämnet för att jag har en kompis med anorexia, och då jag har sett vad sjukdomen gjort med henne, så vill jag veta mer om den - särskilt vad som utlöser den.

Ämnet anorexia är brett, så för att avgränsa mig, bortser jag från när det kommer i kontakt med idrott, (där sjukdomen ofta förekommer) bulimia, (en annan typ av ätstörning, men som ofta anorektiker övergår i under tillfrisknandet) tillfrisknande och män med anorexia (eftersom det främst är kvinnor som har sjukdomen).

Jag beskriver sjukdomen allmänt och fördjupar mig i dess orsaker.

Den föreliggande sammanställningens syfte blir därför att svara på följande fråga:

"Varför får man anorexia"?

De metoder jag har använt är att hämta kunskap från skönlitterära böcker, uppslagsböcker, faktaböcker, filmer och Internet. De skönlitterära böckerna började jag med att läsa, men detta bara för min egen del - man kan ju inte hämta fakta därifrån. Det kan man däremot i uppslagsböcker, men där beskrivs ämnet bara kort, så då kom faktaböckerna in i bilden. Den kritik jag kan rikta mot dessa är att de ibland är mer eller mindre vinklade i fråga om vilken syn författaren har på sjukdomen, vilket behandlingssätt som är bäst osv. Filmerna hade samma roll som de skönlitterära böckerna, det vill säga att öka min egen insyn i ämnet. De var dessutom alltför gamla att hämta fakta ur. Internet visade sig ha mycket material om ämnet, och urvalet därifrån, av seriös status givetvis, tillförde en del.

Följande definition av anorexia är internationellt accepterad:

1. Viktnedgång till 15% under förväntad vikt eller utebliven viktuppgång av samma storlek under tillväxtperioden.

2. Viktfobi, det vill säga rädsla för att gå upp i vikt eller att bli tjock fast man är underviktig.

3. Felaktig kroppsuppfattning angående vikt, storlek och former, så att man känner sig tjock trots uppenbar magerhet.

4. Hos kvinnor frånvaro av minst tre på varandra följande menstruationer.

Anorexia nervosa betyder "nervös aptitlöshet", men det stämmer inte riktigt, för aptiten finns till ett visst tillstånd. Den bekämpas dock, aktivt. Därför är översättningen "självsvält" mer passande, eller ännu bättre uttrycket "viktfobi", som Arthur Crisp, auktoritet på området har myntat.

Redan 1684 beskrevs anorexia av Richard Morton och sedan drygt hundra år är sjukdomen känd tack vare arbeten på 1870-talet av Gull i England och Lasègue i Frankrike, vilka ungefär samtidigt på var sitt håll beskrev sjukdomen med betoning av psykologiska orsaker som utlösande moment.

På 1910-talet kom somatiska, kroppsliga aspekter att överväga som förklaring till anorexia, då Simmonds i Tyskland beskrev stark avmagring vid destruktion av hypofysen. Detta ledde till att många anorektiker under de följande åren blev behandlade med hypofysextrakt. Sheehan kunde dock visa att detta synsätt var felaktigt, bland annat på grund av att den fysiska tröttheten som infinner sig vid en hypofyssjukdom inte hade sin motsvarighet i den aktivitet och uthållighet man ser vid anorexia.

INSJUKNANDE

Man räknar med att så mycket som en kvinna av hundra har anorexia.

DET HANDLAR OM KÄNSLOR

Den tidiga anorektikerflickan sägs ofta ha varit ett så kallat anorektiker-barn före insjuknandet. Hon har levt under goda sociala förhållanden, varit duktig, samvetsgrann, lättfostrad och framgångsrik i skolan med höga betyg. Ofta har hon inte haft trotsperioder, utan har alltid varit foglig och följt föräldrarnas förslag angående aktiviteter och kompiskontakter. Hon har haft kompisar, men mer sällan haft en riktig "bästis". Låg självkänsla, självtillit och brist på självhävdelse är de typiska personlighetsdragen. Detta kan ofta bekräftas av flickan senare när hon själv inser att det mesta hon gjort i sitt liv har hon utfört på andras önskemål och inte enligt sin egen vilja. När en sådan flicka kommer in i puberteten rimmar hennes egen självbild dåligt med den aktuella verkligheten. Hon förlorar all känsla av kontroll över sitt liv och ingenting stämmer längre. Räddningen blir att ägna sig åt någonting hon själv kan kontrollera: Mat - vikt. Smalhetspropagandan blir ett halmstrå att klamra sig fast vid för att uppnå kontroll.

I en undersökning som gjordes 1985 visade det sig att det är mer än en femfaldig riskökning för kvinnliga anhöriga, till exempel systrar, att insjukna i anorexia.

Anorexia kännetecknas framför allt av en stor viktförlust. Men avmagringen är inte den enda kroppsliga komplikationen. Svälttillståndet gör att det blir låg kroppstemperatur, på grund av att kroppen försöker anpassa sig till ett lägre energiintag. Blodtrycket blir också lågt, liksom hjärtfrekvensen - hjärtat slår långsamt - och därmed även andningsfrekvensen. Anorektikern drabbas av frusenhet som mest känns i perifera kroppsdelar som händer och fötter, där det också blir svullnader. Menstruationen upphör och det blir en ökad behåring med silkestunt så kallat lanugohår över hela kroppen. Även i ansiktet och på kinderna. Håret blir ofta livlöst och tunt med håravfall, och huden blir torr och missfärgad. Många utvecklar en mörkpigmenterad hud.

Hela ämnesomsättningen skruvas ned på sparlåga, vilket leder till förstoppning i magen. Om detta beror på svälten, på att hypothalamus - ett område i hjärnan som styr hypofysen - fungerar dåligt eller en effekt av båda är oklart. Längdtillväxten avtar och slutlängden kan bli allvarligt påverkad, vilket gäller främst i fall där anorexian debuterar före puberteten. Problem i munnen, som minskad salivutsöndring kan uppstå liksom karies, plack och inflammation i tandköttet.

Man kan se förändringar vid EKG-registreringar, vilket talar för en störning av hjärtmuskeln, och kroppens njurfunktion minskar. I svåra fall kan man se EEG-förändringar, vilket är ett tecken på att hjärnbarken har skadats, så att hjärnans totalvolym påverkas.

Andra komplikationer är hormonrubbningar, magtarmproblem, magsmärtor och hjärtsvikt. Det sist nämnda beror på att saltbalansen är förändrad och hjärtat får för lite kalium. I vissa fall uppstår en sårbarhet i kopplingen mellan nervsystem och hormonproducerande körtlar i kroppen.

Vissa ser anorexia som en sjukdom med kroppsmedicinsk bakgrund. Det kan till exempel bero på ett fel i hormonproduktionen.

Under de senaste 20-25 åren har i vår del av världen det kvinnliga skönhetsidealet alltmer präglats av en slank kropp som vi möter i mode, reklam, film och massmedia. Särskilt tonåringen i sin normala osäkerhet påverkas av trender i samhället. Därför drabbar det sociala trycket att vara slank främst flickor och unga kvinnor.

Tonåringen förlägger inte bara skönhet och kroppsideal i den slanka kroppen utan även framgång och karriär. Kvinnor ska vara smala - då duger man och då är man lycklig, medan man som överviktig är dum och olycklig. De inneboende föreställningarna om hur man ska se ut resulterar i den utbredda bantningshysterin, som för en del går för långt så att de får anorexia.

Vi överöses hela tiden av reklam som talar om hur våra kroppar ska se ut - smala.

Skräckexempel i form av supermodeller av bara skinn och ben utropas till ideal, som till exempel Stella Tennant, 183 cm lång och 50 kg i vikt, Jodie Kidd, 188 cm och 57 kg eller Lucy Cope, som när hon vägde 43 kg till en längd av 172 cm lades in på en klinik för anorexiapatienter. Under en permission fick hon erbjudanden från flera modellagenturer.. Detta fick henne att bli deprimerad över tanken att gå upp ett enda kilo. Är det vid sjukhusgrinden som framtidens modeller kommer att rekryteras?

Vilka är det då som bestämmer? Klädföretagen? Reklamdirektörerna? Medierna? En känd kläddesigner, Karl Lagerfeld, säger så här: "Jag gillar den nya generationen mannekänger. Deras smala silhuett ger dem en ny elegans. Stella Tennant är en riktig sekelskiftesskönhet."

Diskussionen om anorexia bör alltså inte bara centreras till individen, utan också ses ur ett samhälleligt perspektiv.

Vissa teorier ser anorexia som en reaktion på psykologiska faktorer som plågar anorektikern. Att det är ett särskilt sätt att reagera på en viss livssituation, ett reaktionsmönster som efterhand får alltmer av sjukdomsprägel. Vissa säger därför att bantning vid anorexia är uttryck för den psykiska störning som utgör grunden för sjukdomen. Att det alltså inte är själva bantningen i sig som orsakar utvecklingen av anorexia, men att den under inflytade av den psykiska belastningen gör att anorexiautvecklingen lättare kan ske.

En psykologisk faktor är relationsstörniningar, som till exempel flickans förhållande till mamman. Om hon svälter sig före eller under puberteten, så innebär det att hennes utveckling till kvinna inte fullföljs. Bröst och höfter får inte den kvinnliga formen, mensen uteblir eller försvinner och detsamma gör den sexuella lusten. Så här gör flickan för att hon inte vill bli kvinna. Så långt är det en utvecklingskris. Men ibland är hennes identitetesutveckling störd på grund av förhållandet till mamman. Det är meningen att flickan under puberteten ska frigöra sig från mamman, men också efterlikna henne, genom att själv bli kvinna med en kvinnas kropp. Om frigörelsen är ovanligt svår, så kan det kännas omöjligt att frigöra sig på ett normalt sätt. Mamman kan till exempel vara överbeskyddande eller flickan osjälvständig och därmed blir flickan för beroende av sin mamma, ogillar henne och vill inte likna henne. Genom anorexian stannar utvecklingen upp och detta är en livsfarlig återvändsgränd, men det förstår inte flickan och hon är omedveten om vad som driver henne.

En annan psykologisk faktor är familjesituationen. Redan på 1800-talet skrev Laseuge i Frankrike att " beskrivningen av anorexia vore ofullständig, om man utelämnar beskrivningen av familjen". Den anorektiska familjen har ofta stark sammanhållning och stela livsmönster. Minuchin och Palazzoli med flera har bland annat sagt att familjemedlemmarna varit insnärjda i varandra och haft svårt att lösa konflikter.

När det råder dålig stämning i en familj på grund av att det till exempel är konflikter mellan föräldrarna, så blir flickans anorexia som en protest mot situationen. Hon, som tonåring är mycket känslig och får lätt ångest av de störningar som finns i familjen. Därmed tar hon på sig dennas samlade skuld och blir en syndabock med sitt självdestruktiva beteende.

Familjen som orsak medför även flickans specifika uppfostringsmiljö som bidragande faktor.

En ytterligare psykologisk faktor kan vara individen, alltså vilket kön, ålder och vilka personlighetsdrag man har, till exempel bristande självkänsla. Många anorektiker kan berätta om hur rädda de har varit för att deras redan dåliga självförtroende ska gå i botten om de börjar att äta igen.

Det kan aldrig vara meningsfullt att låta en kropp svälta, inte ens för att uppnå en bättre motivation för psykoterapi hos individen. Därför koncentrerar man sig på det somatiska först. Det behövs en viss minimal kroppsvikt, cirka 35-40 kilo, för att patienten ska kunna ta aktiv del i den psykoterapeutiska processen. Medelsvår viktförlust med 15-40 procents viktnedgång fordrar åtgärder i första hand riktade mot viktförlusten, men kan eventuellt redan från början kombineras med psykiatrisk behandling. Lättare viktförlust under 10-15% kräver i regel inga akuta medicinska åtgärder utan kan direkt behandlas psykoterapeutiskt.

Riktlinjer för handläggningen:

1. Patienten ska överleva - därför tas i första hand hänsyn till somatisk status.

2. Patienten får inte gå ned i vikt ytterligare.

3. Viktuppgång eftersträvas i måttlig takt och med samtidigt psykologiskt stöd.
Abrupt och snabb viktuppgång leder ofta till bulimiskt beteende med hetsätning och kräkningar. Anpassning till ny kroppsbild sker långsamt.

4. Psykoterapeutiska åtgärder: beteendeterapi (successiv tillvänjning till att kunna äta allt mer normala portioner) individualterapi och/eller familjeterapi, åtminstone stödterapi för föräldrar, om dessa vägrar familjeterapi.

5. Kroppskännedomsterapi hos sjukgymnast.

6. Eventuellt farmakoterapi mot svår ångest eller depression.

Anorexia kan också ses som en beroendesjukdom, där svält kan jämföras med intag av till exempel stora mängder alkohol. Det finns många likheter mellan anorexiapatienter och alkoholister: tvångsmässigheten, lögnerna och oförmågan att hjeda beteendet. Detta är viktigt att komma ihåg ur behandlingssynpunkt.

MEDICINSK BEHANDLING

Under inläggning på sjukhus vägs patienten dagligen efter urinering. Det dagliga vätskeintaget liksom utgående urinmängd mäts. Toaletten bör vara otillgänglig minst två timmar efter måltid, för att hindra kräkningar. Kaloriintaget per dag ökas stegvis. Många anorektiker får börja med rinnande mat och näringslösning. Beröm utdelas när de äter och går upp i vikt.

Antidepressiva medel har visat sig ha en påskyndande effekt på den tid det tar att gå upp till en normal vikt.

Annars så använder man också lugnande mediciner som behandling.

Förr behandlade man med hormonbehandling och elchocker men det är inget som är aktuellt idag.

PSYKOTERAPEUTISK BEHANDLING

För att terapin ska fungera så måste patienten inse att hon är sjuk och vilja förändra sig. Hon behöver också stöd från familj och vänner för att klara detta.

Familjeterapi är för många det självklara förstahandsvalet, särskilt om den anorektiska är tonåring, men även för äldre kan det vara det bästa alternativet. Anorektikern lever ofta nära föräldrarna/familjen även efter tonåren. Idén består i att problemet ligger hos familjen. Eftersom denna är en enhet, så är det inte bara hos anorektikern felet finns, utan anorexian är bara ett uttryck för att något är fel i familjesamspelet.

Individualterapi innebär samtal mellan patient och terapeut. Målet är att bygga upp självkänslan och självförtroendet hos patienten. Nackdelen kan vara att föräldrarna då lämnar över ansvaret till terapeuten och man arbetar inte med att förändra familjesamspelet.

Beteendeterapi handlar om att starta terapeutiska förändringsprocesser. I ett korttidsperspektiv har beteendeterapi visat sig återställa kroppsvikten bättre än andra terapiformer. Då beräknas lämplig kost enligt ett särskilt viktökningsprogram och regler sätts upp för i vilken takt viktökningen ska ske. Ett skrivet kontrakt kan underlätta för patienten och personalen att hålla sig till ett visst schema. Det gäller för alla ingående behandlare att hålla en kontinuerlig kontakt med varandra, bland annat för att undvika att bli manipulerad av patienten.

Kroppsterapin hjälper anorektikern att förstå kroppssignaler. Dessa bekräftas med terapeutens hjälp och kan bli tydliga för anorektikern. Signalerna sätts i samband med de känslor som utlöst dem. De kan uttryckas kroppsligt med hjälp av tekniker som används för att förstärka känslouttryck. En teknik är att träna i rollspel att säga ifrån till viktiga personer i livet med kraft från känslan. Genom att säga ifrån om egna behov, så blir dessa tydliga för henne. Hon får också hjälp att tycka om sin egen kropp. Trots ålder behövs ett övertydligt sätt att lära sig och erfara vilka hennes kroppsliga behov är, till exempel vila och näring. Syftet med kroppsterapi är att nå en bättre kroppsuppfattning.

Gruppterapi innebär att patienter med liknande matstörningar träffas för att prata, diskutera och bearbeta kring olika teman kopplade till matproblemen. Man delar med sig av erfarenheter och känner igen sina egna problem hos andra.

KOGNITIV TERAPI

På senare år har även kognitiv terapi börjat användas. En terapeut försöker då komma bakom de olika känslor av äckel och nedvärdering som den anorektiska har om sin egen kropp. Detta för att se vilka tankar som orsakar känslorna. Kognitiv betyder tankemässig och denna terapi skiljer alltså noga mellan tankar och känslor. Utgångspunkterna är att tankeinnehållet styr och påverkar känslorna. Terapeuten låter anorektikern testa sina tankar mot verkligheten i form av "hemläxor". Om hon klarar dessa så har hon motbevisat en negativ tanke, och så försöker man systematiskt att få henne att ta steg för steg mot ett annat ätbeteende.

Det är viktigt att det inte ska vara antingen-eller, utan både-och i behandlingsutbudet. Somatisk vård är en förutsättning för att den psykoterapeutiska vården ska ha effekt och leda till ett positivt resultat. När patienten eller familjen har en negativ inställning till terapi så försöker man att erbjuda behandling på ett sätt att kontakten med familjen kan behållas och att fortsatt samarbete kan ske. Det är angeläget att få familjen att inse att den måste vara involverad eftersom flickan troligen kommer att stanna kvar i hemmet ytterligare ett antal år. Hur viktig familjekontakten är för äldre anorexia-flickor bedöms från fall till fall.

Behandlingen får inte fastna i kost. och viktfrågor, utan i stället koncentreras på flickans livssituation i stort för att hjälpa henne till en bättre självkänsla och självständighet, till att åter våga vara den tonårsflicka hon är. Hon måste lära sig inse att bantningen och det anorektiska beteendet är symtom på känslomässig osäkerhet och att det är dessa problem hon måste få hjälp att bearbeta.

Många fall av anorexia är säkert lindriga och kommer aldrig till läkares kännedom. Andra kommer till behandling, numera allt tidigare eftersom så många personalgrupper i samhället känner till anorexia och slår larm. Det kan vara betydligt svårare för föräldrar att få dottern gå till undersökning och behandling. Tidig upptäckt påverkar förloppet gynnsamt.

Många flickor med tonårsinsjuknande blir friska, men detta förutsätter biologisk, psykologisk och social mognad. Men somliga kommer att bibehålla ett anorektiskt beteende, ett fåtal utvecklar kronisk anorexia eller bulimia, andra får psykiska störningar eller dör. Prognosen är bättre när anorexian har tidig debut och ringa viktnedgång, än när den har sen debut och svår viktnedgång. Långvarig viktnedgång, bulimiska perioder och allvarligt störd kroppsuppfattning medför ännu sämre prognos. Dödligheten anges till 5-18 %. Död sker i regel på grund av svält (vanligen hjärtdöd) eller självmord.

Det viktigaste familj och vänner kan göra för att hjälpa anorektikern är att älska henne. Hon behöver deras fulla stöd och förståelse. Det är betydelsefullt för henne att känna att det finns en medmänniska i närheten som hon kan lita på och som finns tillhands när det är svårt. Viktigt är att vi i omgivningen ser anorektikern som en egen individ som behöver ro, förnuft, kärlek, trygghet, tillit, bekräftelse, diskussionsutrymmen med mera.

Man bör tala om för anorektikern att man ser att hon mår dåligt, för hon vill ju bli sedd. Och hon går inte sönder av att man är uppriktig, även om hon kanske blir arg. Men vad man däremot inte bör göra är följande:

* Att fråga "Vad kan jag göra för dig?" För det vet hon inte själv.

* Att tjata på henne att hon ska äta, för det kan hon inte. Hon vet inte varför hon inte kan, bara att hon inte kan, så om någon tjatar så förstår hon att personen inte förstår något av hennes problem.

* Att väga henne. Hur än vågen visar, så tycker flickan att det är dåligt.

* Att påpeka när flickan börjar gå upp i vikt under tillfrisknandet. Detta kan skapa väldig ångest.

Anorexia nervosa är en psykosomatisk sjukdom - psykisk sjukdom med somatiska symtom - som främst drabbar kvinnor, och då främst flickor i tonåren. Man räknar med att en kvinna av hundra har anorexia.

Namnet på sjukdomen översätts med "självsvält" eller "viktfobi", till skillnad från den ordagranna betydelsen "nervös aptitlöshet", som inte stämmer.

Anorexia visar sig i form av utmärglade flickor som har tappat livslusten totalt och bara lever för sin vikt. De blir mästare på att räkna kalorier och intresserar sig för mat, fast de själva inte vill äta alls. Om de äter drabbas de av en ångest som får dem att känna skuldkänslor, och de straffar sig själva.

Anorektiker har en felaktig syn på sin kropp. De känner sig tjocka trots en till synes uppenbar motsats och den känslan blir bara starkare ju smalare de blir.

Svälten, ofta kombinerad med stenhård träning leder till att en anorektikern rasar i vikt, och 20-40 procents viktnedgång på några månader är inte ovanligt.

De som har anorexia får en enorm viljestyrka. De genomför sitt självdestruktiva beteende med envishet, och viktminskningen ger dem en känsla av kontroll. Det är en triumf att genom sin vilja kunna styra kroppen.

Anorexia som är en svår sjukdom blir därför desto svårare ju längre den fortskrider. Tidig upptäckt mildrar tillfriskningen avsevärt.

En massa kroppsliga symtom uppträder, så som frusenhet, svullnad i fot- och handleder, ökad behåring över hela kroppen, utebliven menstruation, lägre puls, andningsfrekvens och kroppstemperatur och hela ämnesomsättningen går på sparlåga. Man har även sett att till och med hjärnan påverkas under sjukdomens förlopp.

Men de kroppsliga problemen är bara uttryck för ännu större problem som finns i psyket. Man menar att anorexian är en följd av något som gått snett psykiskt. Det kan vara utvecklingskriser, relationsstörningar eller problem i familjen som orsakar detta, men också för långt gången bantning till följd av det utbasunerade smala skönhetsidealet vi har idag.

När anorexian är långt gången så tar man först hänsyn till kroppslig vård för att patienten inte ska tappa ännu mer vikt. Därefter kan man sätta igång med den psykiska behandlingen som finns i olika former, till exempel familje- individual- och beteendeterapi.

Det är viktigt för omgivningen att inte vara finkänslig inför flickor som får anorexia, utan att rakt berätta vad man ser för henne. Hon kan svara med häftiga reaktioner, mycket på grund av att hon inte själv förstår att hon är sjuk, men det får man ta. Allt för att så snabbt som möjligt försöka undvika sjukdomens övertagande.

Varför får man anorexia? Den frågan har inget enkelt och självklart svar. En enda faktor skulle knappast kunna utgöra orsaken, utan troligare är att många olika faktorer spelar in. Men vilka är då dessa? Sedan är ju alla olika, så man kan inte generalisera och säga att just en eller annan faktor är den rätta orsaken. Till och med för anorektikerna själva kan det vara svårt att peka på vad som utlöste sjukdomen. Frågan är alltså omöjlig att besvara, men jag tänkte försöka i alla fall. För visst, det finns en massa olika teorier om varför man får anorexia.

Med egna funderingar och de förslag på orsaker man förespråkar idag, tänkte jag spekulera i frågan.

Det rådande skönhetsidealet har för länge sedan etsat sig fast hos oss. Vi vet att smal betyder vacker och framgångsfull. De flesta har nog någon gång oroat sig över lite överflödigt fett eller provat någon bantningskur. Vi har det i våra bakhuvuden att man ska vara smal för att vara fin. En för långt skriden bantning kan övergå i anorexia. Man eftersträvar att få se ut som de slanka fotomodellerna.

Även om jag inte tror att detta är en orsak i sig, så medverkar det säkert i vissa fall vid framkallningen av anorexia. Jag tror att det är vanligare i modellvärlden att man just tvingas bli smalare för att få jobb, och får anorexia därav.

Men det som skönhetsidealet inte gör anorexia av, orsakar ändå negativitet hos oss i form av att vi känner oss dåliga då vi överöses reklambilder av perfekta människor. Särskilt unga tar åt sig och får tidigt komplex och mindervärdighetskänslor, och ett dåligt självförtroende är ingen bra start på tonårstiden då det finns så mycket annat man är osäker över, så visst är smalhetsidealet ett stort problem.

Vad man kan göra åt det är helt enkelt att ändra på det, vilket ju förstås är lite svårt för vanliga människor att göra, men faktiskt så kan man se vissa tendenser på att ett nytt skönhetsideal med rundare former är på frammarsch.

Tidningen Vecko-Revyn har i flera år haft modelltävlingar för mulliga tjejer, runda mannekänger som Sophie Dahl får numera inta catwalken och Kappahls nya satsning av kläder i stora storlekar ges ett ansikte av Emme Aronssen, en mullig glad tjej som uppmanar alla att trivas med sig själv. Dessa förändringar kan man hoppas ska fortsätta, tills skönhetsidealet är att man duger som man är. Men det har säkert redan kommit att betyda mycket.

Att orsaken till anorexia skulle vara av somatisk karaktär, till exempel fel i hormonproduktionen, tror jag inte alls. Jag tror tvärtom, att det i stor utsträckning är psykiska aspekter som spelar roll för orsakandet av sjukdomen.

En teori som finns är att orsaken skulle vara relationsstörningar, och då oftast mellan mor och dotter. Teorin hävdar att ett dåligt förhållande mellan dessa kan göra att dottern börjar ogilla sin mor och frigörelseprocessen som innebär att dottern ska bli en kvinna och efterlikna sin mamma, blir svår och resulterar i anorexia.

En närliggande orsak är utvecklingskrisen. Flickan vill inte bli kvinna, så puberteten med de kroppsliga förändringar som den innebär stannar hon upp då anorexian infinner sig.

Dessa teorier verkar troliga, då de flesta anorektikerna insjuknar just under tonåren då ju pubertet och frigörelse försiggår.

En orsak pekar på familjen, och där främst föräldrarna. Det är vad jag tror mest. De kan till exempel vara väldigt överbeskyddande och dottern blir då alltför beroende av dem. Så till den grad att hon får en identitetskris. Hon känner att den identitet hon har är den som hennes föräldrar alltid har gett henne och inte något hon själv har påverkat. Att då behöva utvecklas till en självständig människa under puperteten känns omöjligt. Anorexian blir ett rop på hjälp.

En annan variant av problem i familjen kan vara konflikter mellan föräldrarna. Som för att ta på sig skulden för detta går flickan in i ett anorektiskt beteende.

Eller också kan anorexian vara en protest mot situationen. Där det förekommer bråk mellan föräldrarna blir detta det väsentliga och tonårsflickan hamnar i periferin. Hon som så väl behöver uppmärksamhet som stöd under sin personliga mognad får erfara att den uteblir, och som för att visa att hon också finns utvecklar hon anorexia. För att föräldrarna ska se henne.

Om hon upplever att föräldrarna inte förstår henne, så kan hon utveckla anorexian för att straffa dem. Sitt hat mot dem omvänds i njutning över att de står handfallna i det att de inte kan påverka hennes matintag.

Något som hänger ihop med tidigare nämnd identitetskris är när flickan kommer underfund med den triumfkänsla som följer efter att ha klarat av ett inbillat förbud. Hon har för första gången hittat något som hon kan påverka själv och att hon klarar det bra. Hon får kontroll över något och detta blir hennes eget. Den osäkerhet hon känt förut kompenseras med den allt starkare viljan. Hon ägnar all tid åt anorexian och den blir ett sätt att överleva. Den blir hennes liv.

Anorexia till följd av ovanstående orsaker, tror jag inte är något som kommer med besked utan det smyger fram. Anorexian blir flickans uttryck för den maktlöshet hon känner och ett språk för något hon inte kan förstå logiskt.

På det mindre omedvetna planet tror jag att anorexian är då den föregås av bantning. Den anorektiska bantningen skiljer sig på så vis från annan bantning att den genomförs med iskallt mod och styrka. Anorektikern har felaktiga föreställningar om hur hon är jämfört med andra och hon hamnar i ett fängelse av regler som hon envist följer och straffar sig själv med.

Vad som utlöser bantningen och dessa tankar kan vara en förflugen kommentar som någon fällt någon gång i ren tanklöshet, men som etsat sig fast hos flickan. Åter igen tror jag att åldern med dess osäkerhet har betydelse för att flickan tar åt sig så mycket av orden.

Hos utövare av idrott kan det vara ett tips eller en kommentar från tränaren som lett till utvecklingen av anorexia.

Sjukdomen kan nog infinna sig hos överviktiga flickor som blivit mobbade, men oftare tror jag att flickan först hade en helt normal vikt eller redan var något smal. Beröm över detta kan bli skäl till att banta för att få ännu mer positiv förstärkning.

Bra böckers stora läkar lexikon, band 1, Höganäs, 1992

Gillberg Christopher och Hellgren Lars, "Barn och ungdomspsykiatri", Falköping, 1995

Hvid Tove, "Att svälta för att leva - en bruksbok om anorexi för döttrar och mödrar", Malmö, 1986

Leidhammar Ing-Marie, SISU, "Maten som fiende. Idrott - Anorexia - Bulimi." Skogs Grafiska AB, 1992

Wrangsjö Björn, "Kroppsorienterad psykoterapi. Med bidrag av George Downing." Lund, 1987