Hedbergska skolan
Av Åke Lundqvist
Det går knappt en dag utan att vi tänker på och talar om sömnen. De sista ord vi växlar innan natten faller är en sömnönskan: Sov gott. Och första morgonhälsningen: Har du sovit gott?
Också det offentliga intresset för sömnen är stort. Den som i bibliotekens databas söker på ordet sömn får hänvisningar till nästan tusen boktitlar. I Dagens Nyheters arkiv finns kilovis med artikelurklipp om sömn.
Alla känner sömnen.
Men vid närmare granskning visar sig den omfattande sömnlitteraturen mest handla om raka motsatsen till sömn, nämligen sömnlöshet. Eller om drömmar, sömnens vrakspillror bärgade till vakenhetens strand. Eller också är det vetenskapliga verk med suddiga diagram över elektriska mätningar av hjärncellernas aktiviteter hos sovande försökspersoner.
Närmare än så kommer vi inte. Det ligger en sanning i gåtans paradox: Ingen känner sömnen.
Vi vet aldrig om vår egen sömn. När den inträffar är vi frånvarande. Vi kan inte iaktta den, inte uppleva den, inte beskriva den. En tredjedel av vårt liv vistas vi i ett rike som vi aldrig ser.
Inte ens diktarna, som annars har ett särskilt sinne för det onåbara, lyckas skildra sömnen. De uppehåller sig gärna vid den, talar längtansfullt om den - "det är skönt för skalder att få sova". Men finns i hela litteraturen en verklig skildring av sömnen, av sovandet?
I vår kultur finns en påtagligt kluven inställning till sömnen. Vi hyllar den, ty vi känner dess välgörande verkningar och vi har alla någon gång erfarit sömnlöshetens förbannelse. Men under lovorden skymtar en ringaktning. Sovandet är ett passivt tillstånd, och Västerlandet hyllar vakenhetens ideal: handlingskraft, effektivitet, lönsamhet, resultat.
I österländska kulturer finns en annan uppfattning. Buddismens högsta goda är nirvana, utslocknandet, den eviga sömnen, där jaget inte längre existerar utan uppgår i en högre enhet. För att nå därhän krävs ett helt livs, eller flera livs, övning i att övervinna världen. Buddismens vishetslära går ut på just detta: att hjälpa människan att befria sig från lust och begär. En övning i att somna.
Den västerländske hjälten är sällan fridssökande, än mindre passiv. I vår historia är det alltid krigarfurstarna som hyllats, världserövrarna - Alexander den store, Caesar, Karl XII, Napo-leon. Sova är det sista de har tänkt på.
Tvärtom finns hos oss en särskild fascination inför stora män och kvinnor som nästan inte behöver någon sömn. Napoleon skröt med att han bara sov två timmar om dygnet. Om Churchill har sagts att han under hela andra världskriget aldrig sov mer än fyra timmar per natt.
Margaret Thatcher räddade livhanken tack vare att hon inte sov. När IRA vid det konservativa partiets kongress i Brighton 1984 sprängde en bomb mitt i natten hade de nog räknat med att mrs Thatcher skulle ligga i sin hotellsäng och sova. Det gjorde hon inte. Klockan tre på natten satt hon alltjämt i sitt arbetsrum och regerade landet. Därigenom kom hon oskadd undan attentatet.
Denna händelse skänkte ensärskild, heroisk lyster åt myten om Järnladyn som aldrig sov. Ty vi vill gärna höra att de som styr världens öden står över så triviala ting som behov av sömn. Det ger oss en sorts garanti att de äger den nödvändiga styrkan, att de är förmer.
Och omvänt: sömnbehov utöver det "normala", det genomsnittliga, förknippar vi med oduglighet. Sömntuta och sjusovare är förklenande omdömen. Om den som begår ett misstag säger vi att han gör en blunder - han må ha varit aldrig så vaken. Folk som inte röstar kallas soffliggare - ordet väcker föreställningen om ett slags Kronblomsfigurer som inte ens på demokratins viktigaste dag, valdagen, ids masa sig upp ur halvslummern.
Den enda sömn som vi reservationslöst bejakar är det lilla barnets - samt djurens. Hunden eller katten hopkurad i soffan - det är en bild av frid och harmoni som vi avundas men egentligen inte eftersträvar. Den sovande babyn, som förtröstansfullt överlämnar sig åt sömnen, som helt och hållet uppgår i sitt sovande - med bedårade ögon står vi vid sängen och tittar.
Men för egen del äger vi inte denna oskuldsfulla förtröstan, och önskar oss den knappast heller. Vi vill behålla herraväldet över vår natur.
Kort sagt, det är något barnsligt, något animaliskt, ja nästan något fäaktigt över sovandet, som vi värjer oss mot.
Ibland finns också en moraliserande ton i våra läppars bekännelse till den goda sömnens välsignelser. Den som sover syndar inte. Synd förknippas med natt och mörker. Det är då det ska sovas. På kvällen (fast inte för tidigt, det är tecken på kraftlöshet) och på natten. På morgonen däremot förväntas vi vakna. Morgonstund har guld i mund. Uppe med tuppen.
Under allt detta skymtar föreställningen att sömnen saknar egenvärde. Den goda sömnens uppgift är att var morgon ny leverera utvilade och arbetsföra medborgare åt samhällsapparaten.
Därför är sömnen viktig och nödvändig. Men visst är det lite synd att dess dyrbara timmar inte kan utnyttjas till något mer produktivt än återhämtning, vila. Liksom alkemisten drömde om att tillverka guld, så har i vår tid många forskare drömt om att nyttiggöra sömnen. Hypnopedi är namnet på den vetenskap som sökt metoder att undervisa människor i sömnen. Vi går till sängs på kvällen, vaknar utvilade nästa morgon och har under natten, så att säga på köpet, lärt oss tala franska. Dubbel utdelning på den investerade tiden!
Om detta inte är möjligt (än så länge tycks det ju inte ha lyckats) så lyssnar vi begärligt till berättelser om snillrika forskare som i sena kvällen brottats med ett svårt problem, som utmattade gått till sängs - och vaknat med problemets lösning i huvudet. Hjärnan fortsatte att arbeta på egen hand, medan forskarkroppen sov. Som en automatiserad fabrik, där produktionen inte upphör för att arbetarna går hem på kvällen.
Också drömmar är en nattlig verksamhet som fyller ut sömnens tomrum. Att drömma kan givetvis inte räknas som ett riktigt arbete, jämförbart med att lösa komplicerade matematiska ekvationer och liknande i sömnen. Drömmarna är ett slags mellanting mellan underhållning och kursverksamhet. Som att se på TV samtidigt som vi sover. Ibland är det meningslöst "Lödder" som bjuds, men ibland hamnar vi framför ett program från Utbildningsradion, en lärorik föreställning som ger oss nya kunskaper och insikter om oss själva.
Också drömmandet är alltså ett sätt att nyttiggöra natten till något annat än bara att sova.
Men sist och slutligen: det är ljuvligt skönt att sova, fast vi kanske inte löser några problem i sömnen, fast vi inte ens vet att vi sover när vi gör det och alltså egentligen inte kan veta hur skönt det är.
Men själva insomnandet kan vi ändå avnjuta. Den där korta stunden, kanske är det bara ett ögonblick, när medvetandet upplöser sig som en brustablett i ett vattenglas. När kroppen tycks på samma gång bli tyngre och lättare, tills den helt försvinner. När tankar och minnen och föreställningar inne i vårt huvud liksom lösgör sig från medvetenhetens förtöjningar och långsamt sätter sig i rörelse, ut på en alldeles egen seglats. Vi hinner precis ana att det sker innan ljuset slocknar.
Tomas Tranströmer har fint skildrat insomnandet. Tranströmer är en utpräglad nattpoet, förmodligen den svenske lyriker som ihärdigast försökt tränga sig in bakom sömnens slutna port. I dikten "Nocturne" försöker han fånga vad som sker den flyktiga sekunden "mellan vakenhet och dröm":
Jag ligger och ska somna, jag ser okända bilder och tecken klottrande sig själva bakom ögonlocken på mörkrets vägg.
I springan mellan vakenhet och dröm försöker ett stort brev tränga sig in förgäves.
Visst känner ni igen det? Och visst är det en av livets bästa stunder!
--- © Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.
Ur Dagens Nyheter 12 november 1995
Återgiven med tillstånd av Dagens Nyheter
