I
dagens SvD kan man läsa om poeten Ingrid Kallenbäcks
öde: Hon drabbades av total minnsesförlust för åtta
år sedan. Hon berättar: "När jag väntade min
andra dotter 1989|.....] drabbades jag av en
hjärninflammation. Och jag minns ingenting från tiden
innan dess! Alla minnesbilder hade försvunnit ur
skallen. När jag vaknade upp så visste jag inte hur man
skulle tugga och få i sig mat eller hur man tog på sig
en tröja. jag fick fråga om när jag föddes och precis
allting annat."
Språket fick hon behålla men det verkar som att alla
egentliga minnen (hågkomster) och de flesta inlärda
färdigheter hade gått förlorade. Hon var t.ex. tvungen
att inhämta information om sitt tidigare liv hos andra,
hon berättar: "Det är också konstigt för mig
när jag träffar gamla vänner. De berättar för mig
vad jag har gjort; 'Då var du där och så gjorde du
det'. Det är en konstig livssituation när alla vet mer
om en själv än man själv vet." Hon läser också
sina tidigare diktsamlingar. Hon får frågan: "Är
det som att läsa en annan människas text?" och
svarar: "Nej, inte riktigt, för det finns
känsloupplevelser där [.....] som jag kan begripa och
alltså förstå på något vis. Man får använda sina
andra sinnen när man råkar ut för sådant här, något
slags intuition när man inte vet, inte minns."
Det här fick mig att fundera lite över frågan om vad
som konstituerar den personliga identiteten; Det att vi
är samma personer över tiden. Det finns ju en tradition
på det här området (med avstamp hos Locke väl?) inom
vilken det hävdas att det är minnet som s.a.s håller
samman personen över tiden.
En annan uppfattning är att det är den fysiska
entiteten människan och dess identitet över tiden som
konstituerar den personliga identiteten. Dvs eftersom jag
är en människa, dvs en viss sorts organism, så har
allt som har hänt denna organism även hänt mig.
Vad skall man säga om sådana här fall av
minnesförslust? När den minnesförlustige, som i det
här fallet Ingrid Kallenbäck, säger: "De
berättar för mig vad jag har gjort; 'Då var du där
och så gjorde du det'" Skall man säga att hon här
får reda på vad hon själv tidigare har gjort; eller
skall man i stället säga att hon får reda på vad
någon annan (som hon har något slags kroppslig
kontinuitet med) har gjort. När hon läser sina tidigare
diktsamligar; skall man säga att hon gör just detta:
dvs läser sina tidigare diktsamlingar, eller
skall man säga att hon läser någon annans
diktsamlingar?
Antag att den minnesförlustige efter ett antal år
genom efterforskningar osv har byggt upp en (till sitt
innehåll) någorlunda normal kunskapsbank vad gäller
"sitt" liv innan minnesförlusten. Dvs personen
vet var han bodde som barn, och hur det såg ut där, var
han gick i skola, vad kamraterna
hette osv; men han minns ingenting av detta i egentlig
mening, han har bara kunskap genom andras vittnesbörd.
Skall man om denna person säga att det är en person som
minns sitt liv efter sjukdomen, men bara har kunskap av
annan art om sitt liv och vad som hände honom före
sjukdomen; Eller skall man säga att det här rör sig om
två personer - med kroppslig kontinuitet - där den
första inte längre finns och den andra har
expertkunskap om den första?
funderar......
------------------------------------------------------------
Johan Martensson Phone: +46 31 773 46 24
University of Gothenburg Fax: +46 31 773 49 45
Department of Philosophy email: johan.martensson@phil.gu.se
S-412 98 Gothenburg, SWEDEN
WWW: http://home3.swipnet.se/~w-33039/johan.html
------------------------------------------------------------