Hedbergska
Filosofi
Fördjupning i filosofi vt 97
Per Hägglund S3C Hedbergska skolan
Alternativa statsbildningar, som Platon såg dem
Företal
Platons betydelse är förblivande - på gott och ont.
Han tillhör de " särdeles intressanta andar, som
alltid har vartit omstridda och som antagligen kommer att
förbli det ". Som prosalyriker var Platon en av de
verkligt store och dramaturgien i hans dialoger, fast
otillräckligt uppmärksammad, placerar honom för alla
tider i första ledet av litteraturhistoriens främste.
Platons metafysik var den första, helt konsekvent
genomförda, som filosofin känner, och den skola han
grundade i Akademos lund, och vilken skulle bestå i
generationer, var den första filosofiska läroanstalt
som organiserats enligt de principer som ännu i denna
dag till stor del är rådande vid all världens
akademier. Med den legendariske oxfordklassicisten
Maurice Bowra kan vi instämma i att :
" Plato was one of the most gifted men who ever lived, a thinker of great origi nality and power, for whom nothing was too difficult and nothing to be shirked, a stylist of incomparable range and charm. His influence on posterity has been incalculable ".
Platons kanske mest bestående arv är emellertid ett politiskt tänkande, en idealistisk statsfilosofi som på samma gång är oss främmande, och skräm- mande välbekant - i sitt krav på individens fullständiga underordnande.
Det är nedan min avsikt att undersöka sagda filosofi, den politiska, med av- seende på den ideala statens tilltänkta byggnad, och medborgarens roll, fostran och handlingsutrymme. Något kommer också att sägas om kärleken, den viktigaste mellanmänskliga relationen på individnivå, samt själslivet hos den medborgare som utgör Statens minsta odelbara beståndsdel. Liksom Platon en gång skapade Staten först, för att sedan uttänka en lämplig, eller rättare tre sorters lämpliga idealmedborgare, kommer jag först att behandla samhället i stort för att sedan undersöka den enskilda individens roll.
Jag har valt att undersöka de omstridda sambanden mellan Platon och senare tiders totalitära ideologier, eftersom jag inte kan se något principiellt felaktigt i ett sådant förfaringssätt, utan tvärtom menar att de platonska idéerna därigenom inte bara får större aktualitet och relevans för vår verklig- het, utan så också bäst tas på allvar - då de bryts mot vår tids ideal och kon fronteras med de spår de satt i idéhistorien.
Statslögnen har därvidlag ansetts vara ett för de totalitära dragen så repre sentativt element, samtidigt som det är en av Statens huvudsakliga stötte pelare, att det beretts ett utrymme som annars måhända skulle synas obefogat stort.
Som framgår av litteraturförteckningen står jag i skuld till många lysande skriftställare, men jag har försökt att ha i åtanke ett stäv som stammar från en kulturkrets som på många sätt stått i motsättning till den grekiska - den judiska:
" Värm dig vid de Vises eld, men akta dig så
att du inte bränner dig, för deras bett är såsom
schakalens och deras stick är såsom skorpionens
och deras väsning är såsom ormens och
deras ord är såsom eldens kol. "
Först några ord om miljön i Politeia.Efter att ha bevistat Artemisfesten i Pireus blir Sokrates hembjuden till herremannen Polemarkos. Dennes far, den värdige och vackre åldringen Kefalos för småningom in samtalet på rättrådigheten som begrepp. Sokrates är inte sen att kasta sig in i samtalet och sålunda tar hans utläggning sin början. För Sokrates är rättrådigheten ett själseget begrepp, inte så beroende av den eventuella rättvisan i vårt de facto handlande som av en rätt avvägning av de stridiga krafterna i vårt inre. För belysandet av rättrådighetens mekanismer bör vi därför inte stirra oss blinda på de gärningar som vi uppfattar som moraliskt föredömliga, utan istället söka penetrera de djuppsykologiska samband som styr och utgör grunden för vårt handlande. Samma rätt- eller orättrådighet ( till följd av balans eller obalans mellan sagda, svårförenliga tendenser ) är förefintlig också i staten, men så att säga i makroformat. Detta anses givetvis underlätta friläggandet av hela problematiken varför Sokrates helt sonika övergår till att behandla frågan om den ideala statens bygggnad istället för den goda människans handlande. Dessa båda förutsätts följaktligen uppvisa stora likheter, ja i någon mån vara två sidor av samma mynt.
Platon ser sitt tänkta naturtillstånd som en förlorad utopi. Detta är för övrigt helt i linje med den grekiska utvecklingspessimismen som den tar sig uttryck i läran om världens och människans åldrar. Den fulländade guldåldern förlorar sig långt borta i det evinnerligen svunnas dimmor, liksom den ännu mycket lyckliga silveråldern, och åldern av brons, medan världen av idag är järnets hårda, onda och lastbara värld. Det var alltså bättre förr - mycket bättre - och lyckligast var vad Rousseau 2000 år senare skulle komma att benämna " den gode vilden ". Över huvud taget uppvisar Platon en i det närmaste panisk rädsla för förändring, och det är väl inte att förvånas över, såframt vi godtar hans tes att allt som varit fulländat efter hand ¸blir alltmer förvanskat och ofullkomligt, att tiden blott raserar och inte bygger nytt, att den första ålderns guld blir alltmer orent och utblandat med oädlare metallslag. Den eviga regressionen är att likna vid en fallande kurva som oändligen närmar sig y-axeln utan att någonsin skära densamma. Det bästa, och enda, vi kan göra är således att söka frysa samhällsutvecklingen nu. Däri bottnar sådana monstruösa idéer som att barnen ska förbjudas att utveckla sina lekar, eller finna på nya, på det att allt må bli vid det gamla. De fruktansvärda konsekvenserna av ett sådant samhälle, där varje form av fritt tänkande strängeligen beivras, där varje inovation möts av en reprimand torde stå klara för var och en. För övrigt har vi ju i någon mån kunnat iaktta sådana samhällen, om än inte i Platons renodlade form, i de kommunistiska diktaturerna till vilkas sammanbrott just de monolitiska strukturerna i så hög grad bidrog.
I Lagarna, där Platon för övrigt överger den i det närmaste kommunistiska egendomsgemens˙kap som förespråkas i Staten, till förmån för statsarrangerade äktenskap och en privat och odelbar jordlott, drivs kontrolltankarna till sin spets. Platon drömmer till och med om att upprätta ett identiskt schema för samtliga medborgares göranden och låtanden, men tvingas av omständigheterna ändå att uppge tankarna därpå. För att medborgarnas sinnen inte skulle förgiftas av främmande tankar medan de ännu ansågs mottagliga för nymodig heter, fick ingen tillstånd att resa utomlands före 40 års ålder. Man fick inte flytta om man så önskade och endast ambassadörer fick bevista internationella sammankomster. Efter femtio års ålder var det möjligt att få resa utom- lands på uppdrag, men man måste ovillkorligen inställa sig för rapport innan fyllda sextio år. Rådet skulle också, som Platon tänkt sig, strängt övervaka att sändebudet efer repatrieringen inte verkade för att införa några nya skick och bruk. Statsnyttan var överordnad allt annat i Platons idealstat.
Så åter till tankarna i Staten. Den tämligen ursprungliga, första statsbildningen uppkommer när människan upptäcker att hon inte är sig själv nog och sluter sig samman med sina gelikar. Här kommer också arbetsfördelningen in i bilden, den som bygger på en av Platons mest centrala tankar, nämligen den om människors fundamentala olikhet och medfödda lämlighet för en viss samhällsställning.
Denna första statsbildning utmärks av en oerhörd enkelhet, den är mycket spartansk. Arvfienden Sparta var för övrigt i mycket Platons förebild, så athenare han var. Hans beundran tar sig uttryck bland annat i en stor beundran för dorisk konst. Detta får väl ses som högst anmärkningsvärt då de sköna konsterna i Hellas aldrig skulle nå högre än just i Athen, under stadens gulsålder. Platon var emellertid besjälad av en oerhörd politisk lidelse och besatt av Athens pånyttfödelse som den ledande makten i Grekland. Till den änden, tycks han ha menat, fanns ingen annan råd än att ta efter den repressiva spartanska modellen, som låg hans eget kärva sinnelag betydligt närmare än den athenska statskonst som företrätts av exempelvis den store Perikles, för vilken Platon bara har ovett till övers.
Nåväl, det dygdiga och enkla samhället föll inte riktigt åhörarna i Polemarkos villa i smaken. Glaukon ifrågasätter om dessa människors liv verkligen är stort mycket bättre än de osjäliga djurens. Under någon tandagnisslan finner sig Platon därför föranledd att införa sådana civilisationens förbannelser som lyx, konst och hetärer i sin modell. Ett sådant resursslukande samhälle ansågs emellertid omöjliggöra att man fick sin bärgning av den egna jorden allena. Varje stadsstat har däför att genom härnad söka kämpa till sig så många för- delar som möjligt. Nu måste också krigarna tillföras bilden. Även om Glaukon skulle föredra en slags allmän värnplikt menar Platon att soldaterna bör ut- göra en egen samhällsklass. Platon ägnar också mycken tankemöda åt vilken fostran som kan anses vara lämlig för denna krigarkast, en fråga till vilken jag avser att återkomma. Det är viktigt att notera att Platon et consortes inte såg någonting negativt i kriget per se, utan tvärtom anslöt sig till den tradition som såg härtåget som renande och förlösande. Detta nya, mer komplicerade sam- hälle krävde emellertid professionella härskare på heltid. Platon menade att filosoferna borde vara kungar, eller kungarna bli filosofer. Med filosoferna hade emellertid Platons treståndssamhälle blivit komplett.
Den stora massan medborgare utgörs givetvis av allmogen, bönderna, som har till uppgift att producera för hela samhället. Dessa sägs vara som järn och koppar. Så har vi soldaterna, vilka liknas vid silver och furstarna- filosoferna, vilka är som det renaste guld. Nominellt sett skall det finnas utrymme för ståndscirkulation. Om ett barn med järn- eller kopparanlag kommer till världen i en filosoffamilj, måste det hänsynslöst förpassas till en underordnad ställning i samhället. På motsvarande vis ska ett guldhaltigt barn i en allmogefamilj kunna skrudas i purpurn. Samhällets hela konstruktion talar emellertid emot en sådan utveckling, ja Platon själv tycks rentav medveten om det osannolika i att de styrande skulle förskjuta sin egen avkomma, sitt eget kött och blod, till förmån för underklassens barn. Faktum är att uppfostran bara är avsedd för överklassen, så den eventuella slumrande begåvningen utanför filosofernas led kommer aldrig att få någon möjlighet att göra sig påmind. Resonemanget om ståndscirkulation håller sålunda inte sträck, särskilt som det på ett ställe i Staten framhålls som ett led i den av Platon så omhuldade statslögnen.
För övrigt behöll man bara de barn som föddes utan fysisk ofullkomlighet, men det var ju inget ovanligt i den antika världen att sätta ut oönskade barn att dö.
De barn som får leva ges till en kommission att uppfostras, de kvinnor som för tillfället kan amma ger barnen di, men dessa växer upp utan någon som helst kännedom om vilka deras föräldrar är. Med alla ur den äldre generationen som tänkbara föräldrar, och alla jämnåriga som presumtiva syskon förväntas medborgarna komma varandra extra nära. Som Platon själv säger om sin idealmedborgare: " eftersom han i var och en han möter tror sig se bror eller syster, far eller mor, son eller dotter eller ättlingar eller förfäder till alla dessa släktingar. "
En annan möjlighet vore naturligtvis att barnen, berövade varje form av närhet med en familj eller ställföreträdande sådan, skulle växa upp till ett större mått av likgiltighet för sin omgivning - men det trodde nte Platon.
Platon tillkommer också den tvivelaktiga äran att
vara den socialhygieniska ingenjörskonstens förste
förespråkare. De bäst lämpades anlag bör fortplan-
tas så mycket som möjligt, medan " de undermåliga
människorna så lite som möjligt " Kvinnorna blir
i någon mening var mans egendom, då parförhållan- den
är otillåtna. De män som utmärkt sig för tapperhet i
strid, eller på andra sätt gjort staten stora
tjänster, ska oftare beredas möjlighet att
sammanträffa med kvinnor. På så vis, hoppades Platon,
skulle också dessas anlag föras vidare i högre
utsträckning än deras, vilka inte visat sig lika
framstående.
Så något om det pedagogiska, vilket jag ovan lämnade därhän. Platons tendens att nedsätta det konstnärliga - var finns den stat som genom Homeros försorg fått en lämpligare konstitution ? - drabbar inte musiken. Om dikten anses fostra en opassande känslosamhet genom exempel som Akilles obehärskade förtvivlan i Iliaden, gynnar musiken tvärtom det form- och regelbundna, det lagiska. Sålunda tillskrivs den en nyckelroll i uppfostran.
Det är intressant att notera vilka ämnen som i första hand anses ägnade att fostra en god filosof och härskare, vilket strängt taget anses vara samma sak. Först har vi aritmetiken, vilken har den stora förtjänsten att den inte går att greppa på annat sätt än genom en renodlat intellektuell aktivitet. Sedan kommer geometrin. Denna vetenskap hör nästan inte denna ofullkomliga värld till, då den laborerar med bevis som är ev’igt oföränderliga och sanna. Sålunda får geometrin oss att höja blicken mot idévärlden. Slutligen bör man ägna sig åt studiet av astronomin och musiken, men allt bara som förberedelser till studiet av den enda sanna vetenskapen, dialektiken, som ger fullkomlig och övergripande insikt.
Platon tillskriver uppfostran en alldeles genomgripande betydelse i Staten, så stor faktiskt, att han tvekar om det riktiga ens i att lagstifta mot låt säga misshandel eller smädelser. Rättskaffens medborgare borde ju ändå veta hur de bäst skulle handla rättrådigt. Här är det svårt att följa Platons logik då lagar ju aldrig skrivs för medborgare av oantastlig vandel, och han själv inte uppvisar några dubier när det gäller detaljreglering av medborgarnas göranden och låtanden på andra områden, men klart är i alla fall att han i vissa fall ser ett omfattande lagstiftningsarbete som improduktivt och rentav skadligt.
Också religionen blir föremål för Platons stora intresse. Självfallet intresserar han sig i första hand för religionen såsom formare av det allmänna medvetandet, för dess inverkan på idealen hos det folkmaterial som ska formas och sammanfogas till Staten. I sin kritik av de breda massornas tro, av folkreligionen, är Platon inte tillnärmelsevis lika radikal som Xenofanes, vilken rasande gick till rätta med såväl poly- som antropomorfism. Nej, vad Platon inte kan fördra är vad som kallas för antropopati, att gudarna tillskrivs mänskliga bevekelsegrunder och lidelser, kort sagt, att det skulle existera en grundläggande själslikhet mellan gud och människa. Om själva gudarna belastades med mänskliga fel och brister, framställdes som svekfulla, liderliga och svartsjuka, vart skulle den gode medborgaren då blicka för att stärkas i föresatsen om ett gott liv? Problemet var alltså för ingen, eller till mycket liten, del av teologisk natur, utan fastmer av pedagogisk och sedelärande art. Framställdes de höga olympierna som trolösa och lastbara kunde folket inte gärna förväntas utveckla sig på annat sätt. Platons förhållande till det gudomliga var förvisso komplicerat och hans verk uppvisar tendenser i stridiga riktningar också på denna punkt, men hans filosofiska skepsis till trots var det knappast mänskligt möjligt att han skulle ha kunnat utveckla en ateism i modern mening. Mycket riktigt avslutas Faidros ( dialogen om skönheten ) med en åkallan av Pan, och vem minns inte orden om Asklepios tupp, som får avsluta både Faidon och därmed Sokrates liv.
Låt oss nu för ett ögonblick dra oss till minnes början av Platons utläggning. Samtalet handlade egentligen om den rättrådiga människan, men överflyttades till Staten, på vilken samma problemställningar ansågs kunna bli projicerade, men i storformat. Den ideala staten, i likhet med den ideala människan, måste präglas av rättrådighet. Vad innebär då rättrådighet för en stat ? Ja, en grundläggande förutsättning för att sådan över huvudtaget ska kunna uppnås är givetvis att Staten är organiserad enligt platonskt mönster. Rättrådigheten visar sig var en av den goda statens fyra kardinalsdygder. De övriga dygderna är vishet, vilken besitts av de styrande filosoferna, tapperhet, som återfinns hos krigarna, samt besinning, vilket anses utmärka ett oföränderligt och konfliktfritt samhälle där de mindre lämpade utan knot underkastar sig de bättre lämpades styre. Hos de två lägre samhällsklasserna motsvaras dygden av något som skulle kunna kallas för en drift. Allmogens återhållsamhet balanseras av lusten och tapperhetens dygd följer av handlingskraft och vredens passion. Filosofernas klokhet hänger samman med förnuft och reflexion.
Rättrådigheten består i avhållsamhet från mångsysslande (polypragmosyne ).
En sådan slutsats torde väl de flesta människor vid första anblicken finna minst sagt förvånande. Icke så om vi drar oss till minnes själva fundametet för den platonska staten, nämligen läran om medborgarnas grundläggande olikvärdighet. Statens fortlevnad kunde bara garanteras om var och en förnöjsamt fann sig i sin lott. Statsnyttan är överordnad allt annat, ett självändamål, och i sig den högsta dygden. Sålunda är medborgarens allt överskuggande förpliktelse och moraliska skyldighet att inte blanda sig i det som rör sig utanför den egna kastens klart markerade råmärken. Om man tillhör allmoge- eller krigar- klasserna innebär det att inte söka blanda sig i rikets styrelse och är man filosof betyder det att man måste iaktta fullständig avhållsamhet från allt vad förvärvsarbete heter. Skomakare, bliv vid din läst ! kan alltså i någon mån sägas vara det platonska imperativet.
Denna uppsats är i allt väsentligt avsedd att behandla Platons syn på samhället och de medborgare som formar detta, samt dessa sistnämndas inbördes relationer. Sålunda saknar det inte intresse hur Platon såg på själens byggnad och vad som i någon mån kan sägas vara individens inre beståndsdelar. Modellen antyds ovan, men jag känner att det kan vara på sin plats att utveckla den något.
I motsatsställning till varandra finner vi först och främst epithymia ( begär ) och logistikon ( förnuft ). Att dessa båda måste vara skilda åt bevisar Platon ge- nom att själen då den exempelvis törstar eller traktar efter kärlek inte vill något annat än att få tillfredsställa sin trängtan. Ändå finns det ju törstande som kan undantränga sin törst för att koncentrera sig på annat som verkar relevant, liksom det finns älskande som kan uträtta sådant som inte påverkar förhållandet till sin paramour. Denna återhållande kraft måste vara väsenskilld från den första, pockande, då en och samma funktion inte simultant kan verka i två riktningar.
Hur skall vi då klassificera thymos (modet, och den förmåga varigenom vi känner vrede. Dessa båda hör naturligen ihop) ? Sammanfaller den måhända i någon mån med de båda förstnämnda egenskaperna ? Svaret blir ett obetingat nej, då man kan vredgas på och irritera sig över egna böjelser och begär, liksom förnuftet kan komma i strid med vreden och mod för övrigt kan finnas där förnuft saknas. ( Här tänkte Platon på exempelvis ett sårat vilddjurs raseri, men det skulle vi nog kalla instinkt snarare än mod, då detta senare begrepp i modern mening nog måste anses förutsätta en medvetenhet i handlandet. En handling kan ju inte gärna vara modig om man inte varit medveten om riskerna ) Såluda är thymos att betrakta som en självständig kraft som ibland samverkar med epithymia, ibland med logistikon. En identisk uppdelning återfinns i staten. Hos en rättrådig människa balanserar dessa delar, som redan påpekats, varandra, var och en fullgör sina funktioner efter sin art. Platons modell överrensstämmer inte till fullo med senare tiders uppdelning i förnuft , känsla och vilja. Inte heller Aristoteles teorier på detta område var analoga med läromästarens. För övrigt kom Platon här, liksom i så många andra fall, att på centrala punkter fundamentalt ändra uppfattning.
Jag känner det mycket angeläget att beröra ett av de mest grundläggande och samtidigt mest representativa dragen i Platons utopiska statsbildning, nämligen vad som kallats för den " fromma lögnen ". From eller inte, är det ett faktum att Platon med I. F. Stones ord syftade till att " inge de lägre klasserna och medelklassen en känsla av outrotlig underlägsenhet och " programmera " dem, som vi skulle säga, för att underkasta sig kungafilosoferna. Vad Kritias försökte göra med våld sökte Platon uppnå genom " hjärntvättning "... "
De gamle stod i ett komplicerat förhållande till lögnen. Visserligen sägs ofta klart och tydligt, som hos Solon, att lögn är något fel och förkastligt. Hos Homeros blir lögnaren något lika vederstyggligt som själva Döden, den grymme Tanatos med bronshjärtat, då Akilles avvisar Agamemnons försoningsgärd i följande ordalag : " Vederstygglig mig är såsom Hades´ portar den man, som bär det ena i själen fördolt och det andra på tungan ". Ändå har samme skald i Odysséen valt en hjälte som alltid har en välformulerad osanning på lut och beröms av en road Athena därför. Med de ord som Herodotos lägger i Dareios mun : " Lögner må användas när det är nödvändigt ". Inte sällan kunde det nog anses att vad som egentligen var fel och ovärdigt, var lögn ädlingar och herremän emellan - annars helgade ändamålen medlen.
Med vad Platon själv kallade för sin " nödvändiga osanning ", detta " att ljuga ... för att föra fienderna eller medborgarna bakom ljuset, då statsnyttan så kräver " systematiserades på ett helt annat sätt än hos någon annan antik tänkare. Med Sokrates ord måste samhället bygga på en grundval av " talrika lögner och bedrägerier " Också i uppfostran tillmäter Platon lögnen en stor betydelse. Platon gör här en distinktion mellan vad han väljer att kalla för " yttre- " och " inre " lögn, där den senare är helt förkastlig. Det är betydelsen av det grekiska ordet yeudo, som ger upphov till denna tvetydighet. Det kan nämligen också ha betydelse av villfarelse eller missuppfattning. Sålunda är den inre lögnen en " felaktig uppfattning om väsentliga ting ", medan den yttre, vad vi kallar lögn, " att mot bättre vetande uttala någon osanning i avsikt att bibringa den man talar till en osann övertygelse "
Som vi redan konstaterat skulle de lottningar riggas, där män och kvinnor fördes samman för barnaavel. Om detta sakernas tillstånd skulle medborgarna givetvis föras bakom ljuset. Ståndscirkulationen skulle till stor del, som mycket enligt ovan talar för, vara skenbar. Överklassens antal skall vara konstant, vilket svårligen ger utrymme för något inflöde från de lägre kasterna, då filosoferna också är de som ska beredas störst möjlighet att föra sina gener vidare. I likhet med många samtida grekiska tänkare ansåg Platon statslögnen för uppbygglig och gynnsam för samhällsmoralen. Massorna måste enligt ovan vilseledas till eftergivenhet, lydnad och likriktning. Till det batteri av lögner som uttänkts till det ändamålet hör myten om guld-, silver-, koppar - och järnhalten hos människorna, som var att fatta bokstavligen. Dessutom skulle krigarna medelst bedrägeri fås att tro att de bokstavligen stammade ur jorden, något det är så långsökt att man skulle få bara en bråkdel av befolkningen att ens halvhjärtat tro på, att till och med Platon menade att det allmäna omfattandet av en sådan idé låg långt i framtiden. Här gjorde Platon också ett flagrant avsteg från sin benhårda intellektualism, och principen om filosofhärskarnas allkännedom, då även dessa skulle narras på denna punkt. Även den mest patosfyllde platonapologet måste möta nästan oöverstigliga hinder då han söker urskulda ovanstående tankar, som jag inte ett ögonblick tvekar att nämna ej blott ogenomförbara, vilket faller av sig självt, utan också djupt oönskliga.
Noteras bör så slutligen att Platon bara såg en typ av lögn såsom otänkbar, nämligen den som framförs i gudarnas krets. Enligt ett filosofiskt korrekt gudsbegrepp kan en gud omöjligen ha något behov av att ljuga. Dessutom var det från det folkfostransperspektiv som Platon anlade på religionen djupt olyckligt om människor bibringades uppfattningen att gudarna talar osanning, varför filosofen energiskt bekämpade sådana idéer. Nog härom.
Platon var en aristokratisk utvecklingspessimist, och som sådan får han mig att tänka på kanske främst den olycksalige Jean- Arthur de Gobineau, som med sin traktat Sur l´inegalité des races humaines kom att utöva ett sådant ödesdigert inflytande på det europeiska idéklimatet. Båda iakttar med iskall högdragenhet från sina elfenbenstorn de ojämlika människornas ävlan och samhällets gradvisa förfall. Förvisso är jag medveten om att det är högst kontroversiellt att jämföra en tidigfascistisk ikon ( för övrigt med mer försonande drag, som Frans G. Bengtsson visat ) med en av västerlandets genom alla tider störste. Det kan rentav vara på sin plats att föra den i slutänden ändå ofrånkomliga diskussionen om vad det möjligen skulle kunna innebära att anlägga ett anakronistiskt perspektiv på Platon. Många skulle villigt skriva under på Hedenius ord att Platon är " den antidemokratiska konservatismens, om man så vill den aristokratiska fascismens, störste klassiker ". Ingen vettig människa skulle komma på tanken att skälla Platon för exempelvis nazist, ett begrepp som han aldrig ens skulle ha kunnat föreställa sig. Detta hindrar emellertid inte att det på punkt efter punkt finns ytterst påtagliga strukturlikheter mellan de moderna totalitära ideologierna och Platons tänkta idealstat, något som den athenske filosofen knappast kan skyllas för, men som likväl är ett faktum. Att Platons verk flitigt lästes av den intellektuella fascismens förgundsgestalter pekar rimligen på kontinuiteten i en på många sätt olycklig filosofisk- politisk tradition. För övrigt är det höggradigt intressant att iaktta den påverkan som Platon utövat på senare tiders tänkare - alldeles bortsett från om den varit i samklang med sin upphovsmans ambitioner. I vårt samhälle börjar göra sig påmind en relativism, som intet har att skaffa med vare sig tolerans, objektivitet eller vidsynthet, utan bara med intellektuell och moralisk förslappning. Allt går på något vis att förklara, urskulda eller " förstå ". Platon förtjänar att läsas, analyseras, bemötas och kritiseras som den i många stycken tidlöse författare han är. Om hans verk inte ska förvandlas till döda reliker måste de kunna debatteras lika flitigt nu som då, för nästan 2500 år sedan. Som Hedenius konstaterar :
" Häri ligger ingalunda något attentat mot den historiska vetenskapen och ej heller något övermod från vår sida. Det är ingalunda fräckt att inse, att mänskligheten har lärt sig åtskilligt under århundradenas lopp eller att filosofien har gått framåt sedan Platon skrev ". Platon talar ännu till oss genom årtusendena, på gott och ont, och vad mer kan en människa uppnå, under sin korta tid på jorden ?
Alternativa statsbildningar, som Platon såg dem
Platon gav några exempel på de urartade statsbildningar och styrelseskick, vilka följde på samhällets oundvikliga nedgång. Jag ska beröra dem i ytterst översiktliga ordalag.
Först har vi timokratin. Denna kännetecknas både av aristokratins feodala drag som troheten mot länsherrar, de gemensamma kämpalekarna som syftade till att stärka gemenskapen med vapenbröderna, föraktet för handens arbete, och influenser från oligarkin. Filosoferna är missförstådda och misskända, varför det hela givetvis är dödfött från början. Något slags klasskamp slutar ändå med att en krigarkast, begiven på utsvävningar, tar makten. Det timokratiska samhället är starkt militarisktiskt och sätter dådkraft, mod och hjältedater över allt annat. Den filosofiska besinningen och reflexionen är långt borta.
Så har vi oligarkin , fåväldet. Här heter medborgarrätt verkligen, för att parafrasera Heidenstam, pengar. De sjukligt giriga rikemännen är de enda som kan komma i fråga för offentliga ämbeten, då det krävs visst stora tillgångar, och de fattiga bildar en pariastat i staten där medborgarna drivs till sådana skändligheter som tempelrån.
Demokratin, sedan, uppkommer enligt Platons sätt att se när folket reser sig som en man för att fördriva oligarkins oduglingar, blodsugare och drönare. Till demokratins stora svagheter påstås emellertid höra att de bäst lämpade inte nödvändigtvis behöver få bekläda de högsta ämbetena, utan att stadsstatens styresmän tvärtom kan utses i en procedur där lotten fäller avgörandet. Platon verkar också över huvud taget se med stort misshag på medborgarens frihet, vilken han synes vilja jämställa med ansvarslöshet och bristande pliktkänsla.
Den frie mannen blir alltför bekväm, nogräknad och njutningslysten, och är han inte någon framstående person, så kan han ändå göra anspråk på att få upphäva sin stämma också i offentliga sammanhang. Något som Platon finner högst opassande. Bortsett från den livsavgörande händelse som dödsdomen mot Sokrates blev, fanns det mycket som Platon aldrig kunde förlåta eller förlika sig med i den athenska demokratin och han kom att bli dess utan gensägelse störste och giftigaste kritiker.
Den fjärde statsbildning som Platon, mycket utförligt, tar upp, är tyranniet . Platon kommer till den paradoxala slutsatsen att tyranniet kommer ur en omättlig frihetstörst. När människor börjar att inkräkta på andra medborgaresü rättigheter för att tillfredsställa varje sitt minsta infall, kommer samhällsordningen att brytas ned och kollapsa. Med filosofens eget exempel - fadern fruktar sin son och läraren sin elev. I detta kaos av normlöshet och anarki stiger så fram den starke ledaren. Denne porträtteras mycket insiktsfullt - hur han ständigt hetsar till krig för att ena nationen, göra sig behövd och avvända folkets blickar från den dagliga situationen i hemlandet. Tyrannen kännetecknas av obeskrivlig last- och lustbarhet. Ett utomordentligt och omistligt tillfälle till moraliserande reflexion över filosofins förträfflighet.
Jag vill också fästa uppmärksamheten på Platons flitiga bruk av så kallade övertalningsdefinitioner, av vilka han exempelvis använder sig när han får begreppen erau (kärlek ) och filia (vänskap ) att anta betydelser som helt skiljer sig från dessa ords invanda mening i allmänt och vardagligt språkbruk. Det är också på det sättet som begreppet dikaiosunh ( rättrådighet) kunde ges betydelsen av medvetenhet om och fullgörandet av de givna plikterna i en viss samhällsställning. (En rättrådig stat är en sådan där varje klass lever som konstitutionen bjuder - och individens rättrådighet blir analog med statens ).
Given är termen S. Förutsättningen för att termen S ska kunna bli föremål för en övertalningsdefinition är dels att dess betydelse är något obestämd och mångtydig, dels att den bär på en emotionell värdeladdning. Det är sålunda en allmängiltig princip att om en företeelse förses med epitetet S blir det, beroende på S : s positiva eller negativa valör, antingen hallstämplat som förstklassigt eller brännmärkt som oönskligt. När Platon sålunda omdefinierar begreppet erau ( älska ) till att betyda ungefär att " med insikt om någots verkliga beskaffenhet ivrigt värdesätta och eftersträva något för dess egen skull " , förutsatt att det dessutom är bra för oss, begår han strängt taget våld på den allmänt vedertagna definitionen av kärlek. Ja, vad han egentligen gör är att överta den mycket positivt värdeladdade termen kärlek för att beskriva något som inte är kärlek, på vilket kärleksbegreppets positiva associationer ska färga av sig och till vilket åhörarna eller läsarna sålunda ska göras mer positivt inställda. Detta är vad det innebär att göra en övertalningsdefinition, ett förfaringssätt på vilket bland annat hela Staten i hög grad grundar sig.
Jag har redan meddelat läsaren vad som förenklat skulle kunna sägas vara Platons definition på kärleken. Det står klart att denna är i grund väsenskild från vad vi vanligen menar därmed, med sin filosofiska insiktsdimension, krav på endast välgörande effekter, och förutsättande av på något vis sansade och reflekterade gärningar. Denna typ av övertalningsdefinition skulle omöjligen kunna förekomma hos lärjungen Aristoteles.
Att jag ytterligare något skall uppehålla mig vid den platoniska kärleken beror på att detta, här ännu mycket ytligt utredda begrepp, har den största relevans för denna uppsats tema som - behöver jag påminna därom ? - är Platons syn på staten, medborgaren och människan som statsvarelse. Inga mänskliga mellanhavanden är så grundläggande, så engagerande och på samma gång allmängiltiga och kontroversiella som de, vilka är kopplade till kärlek och passion. Det är frågan om Platon i Staten över huvudtaget lämnar något utrymme för dessa fenomen. Säkert är emellertid att kärleksrelationerna tillhör det mest grundläggande som formar medborgarna i varje samhälle, därvidlag är de något slags minsta gemensamma nämnare, och föjaktligen ägnade Platon, främst i Symposion stor tankemöda åt deras problematik.
Vi bör först konstatera att Platon ser kärleken ( det vill säga en kärlek till det " sköna och goda " ) som något i högre eller lägre grad gudagivet. Distinktionen mellan högre och lägre kärlek, mellan Eros Uranios och Eros Pandemos är här grundläggande. Den så att säga vanliga kärleken, med dess inte sällan förekommande inslag av fysisk åtrå, reduceras till i det närmaste ren lusta. Härmed åsyftas ju vad som för de filosoferande grekiska männen var kärleken till kvinnan. Jag ser detta som ytterligare ett utslag av det klassiska hellenska nedsättandet av kvinnokönet i stort. Förhållandet mellan man och kvinna är sålunda, enligt min läsart, i platonsk version knappast ens att betrakta som ett kärleksförhållande över huvud taget utan snarare en provkarta på diverse djuriska drifter och deras påföljande tillfredsställande. Kanske övertolkar jag här Platon, kanske förbiser jag eller är okunnig om annat i hans verk, särskilt som Platon i Staten ger kvinnan möjlighet att bli väktare, något som vore otänkbart hos exempelvis Aristoteles - om han tillämpat ett liknande system. I antikt tankegods finns emellertid en uppfattning som ibland gör sig gällande om att det inte kan råda någon kamratskap, ej heller något egentligt förtroende, sålunda icke någon kärlek i ordets rätta bemärkelse mellan mannen och en varelse av så begränsat förstånd som kvinnan. De homosexuella tendenser som gör sig gällande hos Platon, och vilka forna tiders pryda och fördomsfulla kommentatorer generat avfärdat som exempelvis " erotiskt prat " behöver sålunda inte enbart ha sin grund i homosexuella böjelser hos författaren utan kan också spegla en grunden annorlunda syn på relationen mellan män - de enda fullvärdiga människor mellan vilka en kärlek värd namnet ansågs kunna råda.
Fast den platoniska kärleken sålunda skall riktas mot medmänniskorna och sträva till att försköna och förbättra den älskades själ, ska den i första rummet rikta sig mot idévärlden och sträva efter Det Skönas idé. Allt annat vore ovärdigt en filosof.
I likhet med många av det tjugonde århundradets mest inflytelserika politiska tänkare såg Platon roten till samhällets onda, övervåld och förtryck, i varje enskild individs sâträvan efter maximal lust och behovstillfredsställelse. Liksom de ville han befria människan från något vi skulle kunna kalla egoismens tyranni genom att att konstituera en överordnad statsorganism som tog på sitt ansvar att fatta alla viktiga beslut för medborgarnas räkning, som då de avhänt sig denna det fria handlandets börda och därmed möjligheten att genom positionerande i förhållande till sina medmänniskor vinna fördelar, skulle upp-gå i en alltigenom av solidaritet präglad gemenskap med sina likar. Olyckligtvis lyckades Platon, som jag ser det, att i likhet med sina sentida bröder i anden rationalisera bort människan på vägen. Ingenting kunde vara honom förhatligare än Protagoras´ " människan är alltings mått " - vad Platon bjöd i stället var ett underordningens evangelium.
Vad som i hög grad gör människan till människa är hennes förmåga till intellektuella överväganden, till moraliska ställningstaganden, till empati - allt efter sin överygelse och vilja. Som Platon återgett Sokrates försvarstal , säger denne senare att " det oreflekterade livet är inte värt att leva för människan " Om vi godtar detta som ett axiom, vad är då den tillvaro värd där dessa våra reflexioner, om vi nu tar för givet att våra tankar i vart fall inte kan kontrolleras, omöjligen kan omsättas i varje som helst påtaglig praktik ? Platon substitueradebara ett slags förtryck med en än värre och i det närmaste ofrånkomlig repression. Själv sympatiserar jag oändligt mycket mer med Protagoras, ty det är min fasta övertygelse att intet värre finns än ofriheten, att den enskilda individens okränkbara, men ingalunda obegränsade handlingsfrihet, måste utgöra grunden för varje fungerande samhälle och att den därvidlag alls inte behöver stå i konflikt med en tillfredsställande social rättviseordning. Om Marx svek det samhällsansvar han ärligen upplevde så tryckande genom att älska Mänskligheten men inte Människan, genom att propagera för ett nivellerande samhällssystem som lade hämsko på inspiration och kreativitet, som förtryckte människans skaparkraft och stred mot hennes natur, var han dock besjälad av ett oerhört och djupt känt rättvisepatos. Han ville så väl, hans lära var ett legitimt och nödvändigt svar på rövarkapitalismens utsugning och han värnade de svaga. Också något så rättsvidrigt som proletariatets diktatur är påtänkt till medborgarens bästa, medan Platon går den motsatta vägen och skapar en medborgare till sin stat istället för en stat till sina medborgare. Här finner vi så den stora skillnaden mellan vad jag är frestad att kalla två av idéhistoriens största dystopier. Marx är det lätt att förstå och respektera om man känner hans bevekelsegrunder - men hos Platon finner vi föraktet för svaghet.
Därför är det egentligen så mycket intressantare - och betydligt mer rättvisande - att jämföra Platons stat med fascistoida ideologier. Detta inte för att Platon skulle varit varit nazistiskt anstruken eller något sådant, som ju vore helt uppåt väggarna och dessutom omöjligt att påstå, utan bara för att en sådan aktuell jämförelse är det enda sättet att ge den platoniska statsläran någon egentlig relevans, att gjuta liv i den och förvandla den till ett meningsfullt diskussionsobjekt - då Platon obestridligen haft ett inflytande på sagda tankesystem trots att många överensstämmelser givetvis är skenbara eller oberoende av varandra. Dessutom är jämförelsen ett av de bättre redskap vi äger, ägnade åt att skärpa blicken för vad som är väsentligt.
Såvitt jag kunnat se är Platon en totalitarismens omedvetne föregångare, och inget annat, i det att han byggde sin stat på bland annat följande element :censur, statslögn, krav på underkastelse och lydnad, angiveri, ojämlikhet och elitism, samt krigsromantik. Jag vill sålunda ge Popper rätt i att utnämna honom till en av det öppna samhällets genom alla tider största fiender, även om Platon ville bygga ett idealiskt samhälle på det enda han ansåg värt tilltro, nämligen logos , förnuftet. ( L. hos Platon egentligen i betydelsen förklaring, redogörelse eller utsaga )
En av många viktiga skillnader mellan Platons tankar och moderna totalitära idéologier, som jag särskilt vill fästa uppmärksamheten på, är hans utvecklingspessimism, som står i bjärt kontrast till de senares, något förenklat, naturligen mycket optimistiska framtidsvyer.
Denna uppsats har huvudsakligen behandlat Platons statslära, och sålunda det avsnitt av den platonska filosofin som är i särklass mest ägnat att väcka anstöt hos den moderne läsare som tar Platon på allvar. Om tonen bitvis varit indignerad beror det på att denna uppsats aldrig varit avsedd som en lidelsefri redogörelse för Platons tankar, utan fastmer, i linje med filosofiämnets natur ämnats bli en högst personlig, om än någorlunda förutsättningslös prövning av och kommentar till i huvudsak Staten. Det är emellertid min övertygelse att det torde framgå med all önskvärd tydlighet vad som kan anses äga allmängiltig riktighet och vad som är min högst personliga övertygelse. Så något om Platons många mer odelat positiva sidor.
Den stora vilkt Platon lade vid psykologiska mekanismer mer än två årtusenden före den psykologiska vetenskapens födelse i egentlig bemärkelse, gör honom till en av dess stora föregångare - och den utan varje motsägelse förste. Om vi skriver om thymos till aggression har vi en modell för människans själsliv som knappt ens en modern analytiker skulle behöva skämmas för.
Vidare - vad är inte all världens dekonstruktionister ( som jag i och för sig ställer mig högst tveksam till ) skyldiga de platonska så kallade övertalningsdefinitionerna, vilka var de första att behandla ordet som en autonom enhet skild från sitt objekt ?
Också Platons kvinnosyn är bitvis väldigt långt framskriden för sin tid, även om jag tycker mig skönja en reminiscens av antikt kvinnoförakt i den platonska kärlekslärans uppdelning i hög och låg kärlek.
Avslutningsvis kan jag inte annat än påminna om Bo Bergmans ord:
" Hur smått är allting som fått ett svar, det stora är det som står olöst kvar, när tanken svindlande stannat ".
PER HÄGGLUND, S3C
Litteraturförteckning
Bowra, C. M. : Ancient Greek Literature ; Oxford University Press, New York 1960
Brun, Jean : Platon och akademin ; Alhambra förlag, 1994
Hedenius, Ingemar : De gamle och lögnen ; Bonniers 1978
Larsson, Hans : Platon och vår tid ; Bonniers 1962
Lübcke, Poul ( red. ) : Filosofilexikonet ; Forum 1993
Platon: Dialoger ( Gorgias ; Symposion ; översättn. Erik Berggren ) Forum,1965
Rudberg, Gunnar : Platon - en inledning till studiet ; Gleerups, 1943
Stone, I. F. : Rättegången mot Sokrates ; Norstedts, 1988